Regeringen på fel spår – eller helt urspårat

Regeringen börjar nu – enligt Ekot -att lappa och laga i en sönderfallande infrastruktur. Ser det ut som. Målet är oklart – men resultatet leder naturligtvis till ännu mer splittring av resurserna – när det i stället borde ha varit en satsning på förbättrade resurser.

Taktiken liknar den auktoritativa och avskräckande straffmodellen. Med hot om höga straff skrämmer man brottslingen till lydnad – om det är effektivt har diskuterats i kriminalvården. För den som ändå fallerar – utan rätt förutsättningar – återstår bara finkan.

Här handlar det inte om brottslingar – men SJ m fl ska ändå skrämmas till bättre service och underhåll. När det ändå går åt pipan så straffas man ytterligare. En stödjande hand, och en ambitiös insats i rättan tid kan mycket väl ha fått bättre resultat.

Att förslaget slår hårdast mot SJ står klart. Dels har SJ den största volymen trafik, dels dras man antagligen med den mest slitna vagnparken. Övriga aktörer har tillåtits kila in sig utan sådana belastningar. Därmed inte sagt att de klarar sig undan kritik.

Samtidigt ger SJ utdelning till statskassan och vinstkraven har debatterats tidigare. Aktörerna spelar s a s inte på lika villkor när Staten dels sätter reglerna, dels själv agerar. Detta sista låter som argument för ökad privatisering – men jag menar tvärt om. En bra infrstruktur i form av banor mm och planerade åtgärder för kommande trafikmängder, ger underlag för ökad trafik. Med dagens framåtsyn måste vi kunna lägga gammal stelbent bakåtsträvande misstag åt sidan och skapa effektiv organisation även i nationellt samlad verksamhet. Det bör alltså inte vara någr problem att deriva banverkets verksamhet utan att den privaiseras. Vi får inte glömma att det inte ödvändigtvis sitter skarpa likhetstecken mellan begreppsparen statligt=dålig funktion och privat=välfungerande. Det hela handlar mer om förankrade mål, rätt styrning och kompetent personal.

En samlad utförare kan – ovanpå den plattform som banorna ger – skapa bästa service till kunderna, om det också där finns en trafikpolitisk grund att stå på. När inte kommersiella avkastningskrav ställs på varje isolerad enhet kan en bättre helhet skapas. När SJ och Veolia idag tillåts konkurrera om resenärerna mellan Duved och Storlien för att ta ett exempel som är aktuellt – så leder det – naturligtvis – förr eller senare till att endera parten lägger ner. I detta fallet kapar SJ den sista biten olönsam sträcka, längst ute på järnvägsnätet. Efter ett tag är nästa sträcka antagligen aktuell – eftersom det alltid finns en yttersta gren som inte har lika mycket trafik som de centrala sträckorna – men kräver samma utrustnig, personal etc. Det saknas ett helhetstänkande – OCH – det saknas en tydlig politisk ambition för att försörja HELA landet med infrstruktur.

Lösningen är alltså att åter förstatliga det viktiga järnvägsnätet som en demokratisk rättighet, en miljömässigt vettigt sätt att minska miljöproblemen och en trafikpolitisk markering.

I motsats till regeringens förslag – måste det vara bättre att kanalisera vinstkravet för SJ tillbaka till ökat underhåll av utrustning, att offensivt bygga bort flaskhalsar i linjenätet etc – för att stödja bolaget.

Den av de rödgröna föreslagna fria tågresorna för studenter hör också hit. Studenterna kanske inte är den grupp som i ekonmiska termer behöver just detta stöd. På samma sätt som flyget tidigare på ett lyckat sätt gjort ungdomar flygvana med nästan gratis stand-by-biljetter och en generation nu plygpendlar helt naturligt, skulle fria tågresor för studenter – i dagens miljömedvetenhet – hjälpa till att styra över morgondagens resenärer till tågen. Där ligegr den största förtjänsten.

Endast med samordning – som INTE är möjlig i ett läge där flera vistdrivande aktörer tillåts – och med helhjärtat stöd från en politiskt förankrad ambition, kan vi utveckla framtidens markbundna kommunikationer. Straffmodellen som regeringen nu föreslår leder endast till att SJ pungslås i än högre grad – staten tar tillbaka pengarna en gång till – och sedan inte kan konkurrera med de nya aktörer som kapar åt sig de mer värdefulla trafikvolymerna.

Detta innebär att regeringen i praktiken öppnar för en nedrustning av SJ, en nedrustning av all trafik utom mellan metropolerna och ett försvårat läge för resenärerna. Det innebär också som följd att man styr över mer trafikvolymer till vägar och till flyg.

Tydligare regler kanske behövs – ett uttalat stöd vore än bättre.

Men varför vill regeringen utarma kärnan i svenska folkets möjligheter att kommunicera?

Socialdemokraterna ger snabbt svar på tal, för en gångs skull citerar jag många rader ur Sven-Erik Österbergs svar i Ekot.

“…man vill gå längre för att få ordning på tågtrafiken. Exakt hur vill han inte säga i dag, utan hänvisar till ett åtgärdsprogram för SJ som partiet presenterar inom kort. Men samtidigt vill Österberg se större investeringar i järnvägsnätet.

– Det här är ju en resursfråga i grund och botten. Banorna räcker inte till, kvalitén är inte tillräckligt hög och så vidare. Det har vi ju presenterat tidigare genom att vi har 100 miljarder mer under den närmaste tiden än regeringen när det gäller investeringar. Men det finns också andra saker att göra.”

Detta är ett betydligt starkare ställningstagande inför framtiden.

Bloggar:
Vänsterdebatt,